Rätt för statlig väghållningsmyndighet att överklaga länsstyrelsens beslut om lokala trafikföreskrifter

Genom en ändring av 15 kap. 1 § trafikförordningen (1998:1276) den 1 december 2017 föll den uttryckliga bestämmelsen om klagorätt för väghållningsmyndigheten bort. Transportstyrelsen fann med anledning av det att regionen inte hade någon klagorätt och avvisade överklagandet.

Beslutsdatum: 2020-12-16

Diarienummer: TSV 2020-5186

Överklagande av Länsstyrelsen i Skånes läns beslut om lokala trafikföreskrifter om hastighetsbegränsning

Transportstyrelsens beslut

Transportstyrelsen avvisar överklagandet.

Redogörelse för ärendet

Överklagandet

Trafikverket Region Syd (regionen) har överklagat Länsstyrelsen i Skåne läns be­slut den 19 maj 2020 i ärende med diarie­nummer 258-4143-2020 (bilaga 1) lokala trafikföreskrifter om begränsning av den högsta tillåtna hastig­heten till 30 kilometer i timmen på väg 1451 inom Kullabergs naturreservat, Höganäs kommun.

Länsstyrelsen har den 3 juni 2020 överlämnat överklagandet till, regerings-kansliet med ett yttrande (bilaga 2). Infrastrukturdepartementet har sedan den 8 juni 2020 genom beslut (bilaga 3) överlämnat överklagandet till Transportstyrelsen för prövning.

Grunder

Till stöd för överklagandet har regionen bland annat anfört att det inte finns tillräckliga trafiksäkerhetsskäl för en hastighetsbegränsning från bashastigheten 70 kilometer i timmen till 30 kilometer i timmen på hela den aktuella sträckan av väg 1451.

Transportstyrelsen har berett regionen möjlighet att inkomma med ett kompletterande yttrande. Regionen ombads yttra sig i fråga om rätt för statlig väghållningsmyndighet att överklaga ovan rubricerat beslut utifrån gällande lydelse av 15 kap. 1 § trafikförordningen (1998:1276) har genom ändringen (SFS 2017:921) som trädde i kraft 1 december 2017. I yttrande den 2 oktober 2020 har regionen anfört att regionen överlåter frågan om klagorätt till Transportstyrelsen som prövande myndighet. Regionen vill dock framhålla att då regionen är väghållare och ansvarar för trafiksäkerheten ska regionen anses vara part i målet och ha rätt att överklaga beslutet.

Skäl för beslut

Den aktuella rättsfrågan

Regionen har överklagat Länsstyrelsen i Skåne läns beslut att meddela lokala trafikföreskrifter om hastighetsbegränsning på allmänna vägen 1451 i Höganäs kommun. Transportstyrelsen har i beslut den 7 maj 2020 med diarienummer TSV 2020-1747 kommit fram till att bestämmelserna om överklagande i trafikförordningen gäller såväl förvaltningsbeslut och normbeslut. I ärendet hade en enskild överklagat Länsstyrelsen i Hallands läns beslut om lokala trafikföreskrifter med särskilda trafikregler om hastighetsbegränsning på en väg i Laholms kommun. Det nu aktuella ärendet gäller emellertid inte en enskild utan en statlig myndighet, den myndighet som svarar för väghållningen på väg. Den rättsliga frågan som Transportstyrelsen har att pröva i ärendet är därför om regionen i egenskap av statlig myndighet ska anses vara berättigad att överklaga länsstyrelsens beslut.

Tillämpliga bestämmelser

Ett beslut får enligt 42 § förvaltningslagen (2017:900) överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas.

Enligt 15 kap. 1 § trafikförordningen i den lydelse som trädde kraft den 1 december 2017 genom SFS 2017:921 får beslut av Länsstyrelsen överklagas hos Transportstyrelsen. Innan den ändringen fanns även en bestämmelse om att de statliga väghållningsmyndigheterna får överklaga Polismyndighetens eller en länsstyrelsens beslut i fråga om lokala trafikföreskrifter och undantag från sådana föreskrifter.

Klagorätt för statliga myndigheter i förarbeten och praxis

I betänkandet En ny förvaltningslag (SOU 2010:29) sägs följande på s 654 f om klagorätten för statliga myndigheter i fråga om andra statliga myndigheters beslut

Till skillnad från vad som gäller beträffande klagorätt för enskilda subjekt och kommuner har statliga myndigheter traditionellt inte utan särskilt författningsstöd ansetts kunna överklaga beslut av annan statlig myndighet, såvida man inte företräder ett rent privaträttsligt intresse. Då statliga organ vanligen har att tillvarata ett och samma allmänna intresse, har det inte ansetts motiverat att tillåta, att de överklagar varandras beslut. Det förhållandet, att en myndighet enligt särskilt stadgande har att avge yttrande till beslutsmyndigheten – och därmed kan anses ha ett av rättsordningen erkänt intresse i saken – konstituerar t.ex. inte klagorätt.

I prop. 1977/78:81 om vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor m.m., berörs frågor om klagorätt för de statliga väghållningsmyndigheterna i fråga om kommunala beslut i trafikfrågor. Förarbetena låg till grund för lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor. I specialmotiveringen till lagen sägs följande på s 63:

Jag har redan tidigare (avsnitt 7.2) redogjort för bakgrunden till att förvaltningsbesvär bör väljas som form för prövning av beslut. Jag har då också behandlat frågan om rätten för vissa statliga myndigheter att överklaga besluten. Klagorätten för dessa myndigheter bör uttryckligen framgå av författningen. I övrigt gäller 11 § förvaltningslagen[1], dvs. att besvär får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot. Härunder kan inrymmas exempelvis enskilda väghållare.

Klagorätten för dåvarande Trafiksäkerhetsverket och Statens vägverk över länsstyrelses och polismyndighets beslut om lokala trafikföreskrifter berörs i specialmotiveringen s 114 till 170 § vägtrafikkungörelsen (1972:603)[2] i den så kallade trafiknämndsutredningen (SOU 1976:18 Lokala trafikföreskrifter m.m.):

I denna paragraf föreskrivs f.n. att TSV och statens vägverk får föra talan om trafiknämnds eller länsstyrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift eller undantag från sådan föreskrift. De föreslagna ändringarna är föranledda av att trafiknämnden föreslås avskaffad och att den föreslagna definitionen av begreppet lokal trafikföreskrift omfattar vad som idag betecknas som undantag. Enligt förslaget blir det möjligt att för de båda verken att föra talan mot beslut av polismyndigheten i det angivna hänseendet.

I rättspraxis finns exempel på att statlig myndighet förgäves överklagat beslut av en kommunal nämnd inom ett specialreglerat område. Ett som gäller Trafikverket i egenskap av att för statens räkning ha ansvar för väghållningen för allmänna vägar enligt väglagen (1971:948) är RÅ 1972 ref. 60. I rättsfallet frånkändes dåvarande Vägverket rätt att överklaga byggnadsnämnds beslut att bevilja lov för uppförande av byggnad vid riksväg.

Transportstyrelsens bedömning

Transportstyrelsen har i beslut (diarienummer TSV 2020-1747) den 7 maj 2020 slagit fast att bestämmelserna om överklagande i trafikförordningen gäller såväl förvaltningsbeslut som normbeslut, och att 42 § förvaltningslagen därigenom blir avgörande för frågan om klagorätt i det enskilda ärendet. Det beslutet gällde emellertid frågan om enskildas rätt att överklaga. I detta ärende är rättsfrågan om klagorätt på motsvarande sätt tillkommer regionen i egenskap av statlig väghållningsmyndighet utifrån den ordalydelse som trafikförordningen för närvarande har.

Enligt vad Transportstyrelsen erfar var det inte med avsikt som den uttryckliga rätten för de statliga väghållningsmyndigheterna att överklaga bland annat länsstyrelsens beslut togs bort från trafikförordningen genom ändringen SFS 2017:921. Transportstyrelsen är emellertid i ett ärende av detta slag bunden att tillämpa författningen enligt dess ordalydelse. I avsaknad av särskild uttrycklig bestämmelse om överklagande ska därför regionen, även med hänsyn till att ärendet rör lokala trafikföreskrifter på en väg för vilken regionen är väghållare, inte anses ha klagorätt. Överklagandet ska därför avvisas.

Detta beslut innebär ett ändrat ställningstagande av den statliga väghållningsmyndighetens klagorätt i förhållande till den som redovisats i beslut med ärende med diarienummer TSV 2018-3718.

[1] Motsvarar 42 § nu gällande förvaltningslag.

[2] Vägtrafikkungörelsen ersattes 1 oktober 1999 av trafikförordningen.