Kostnader och avgifter för toatömning

Enligt den s.k. Polluter pays-principen (förorenaren betalar) som gäller generellt inom nationell miljörätt, är det den som orsakar föroreningen som ska betala. Eftersom det är båtägarnas avfall så är det därför de som får stå för kostanden att anlägga mottagningsanordningar. Detta kan ske indirekt genom uttagande av en generell avgift från båtägarna till hamnen som sedan kan använda dessa pengar för att anlägga mottagningsanordningar.  

Mer information om avgifter finns i vägledningen för tillsyn och handläggning om mottagning av avfall från fritidsbåtar (länk).

En fritidsbåtshamn kan finansiera mottagning av avfall genom indirekta avgifter, t ex hamnavgift/årsavgift/gästnattsavgift. För toalettavfall finns det möjlighet att ta ut en direkt avgift för viss del av avfallet. 

Mer information om avgifter finns i vägledningen för tillsyn och handläggning om mottagning av avfall från fritidsbåtar (länk).

De som inte definieras som fritidsbåtshamn och därmed inte omfattas av kravet på mottagningsanordning, men som ändå har en mottagningsanordning får ta ut en separat avgift för tömning av toalettavfall. Detta gäller till exempel bensinmackar och kiosker.

Nej. Mottagningsanordningen behöver endast vara tillgänglig för de båtar som normalt trafikerar hamnen. Har hamnen inga gästplatser har de ingen skyldighet att kunna ta emot avfall från andra än hemmahörande båtar.

Undantag gäller de hamnar som har fått så kallat LOVA-bidrag för installationen av mottagningsanordningen. Sådana mottagningsanordningar ska följa de krav som ställs av länsstyrelsen, normalt ska de vara öppna för allmänheten.