AFS-förordningen
Förbudet mot TBT framgår av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 782/2003 av den 14 april 2003 om förbud mot tennorganiska föreningar på fartyg, den så kallade AFS-förordningen. Förordningen har sin grund i den internationella konventionen om påväxthindrande system (antifoulingsystem).
Så här står det i AFS-förordningen:
”Från och med den 1 januari 2008 får de fartyg som avses i artikel 3.1 antingen inte ha några tennorganiska föreningar som fungerar som biocider i antifoulingsystem på sina skrov, yttre delar eller utsidor, eller så måste de vara täckta med en beläggning som utgör en spärr för sådana föreningar som läcker ut från det förbjudna antifoulingsystemet.”
AFS-förordningen gäller i Sverige och kompletteras även av ett antal bestämmelser i förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg (FÅFF):
Det är förbjudet att använda svenska fartyg som inte uppfyller föreskrifter som följer av AFS-förordningen om förbud mot tennorganiska föreningar på fartyg (4 kap. 9 §).
Det finns hänvisningar till AFS-förordningen angående besiktning och certifiering (4 kap. 10 §).
Transportstyrelsen
- utfärdar certifikat (4 kap. 11 §)
- meddelar föreskrifter för tillämpningen (4 kap. 12 §)
- utövar tillsyn, förutom över statsfartyg (6 kap. 1 §)
- får begära att annan stat besiktigar/utfärdar intyg (6 kap. 16 §)
- ska förbjuda fartyg att anlöpa svensk hamn om fartyget inte uppfyller de krav som gäller enligt AFS-förordningen (7 kap. 8 §).