Svenska vatten är kalla, varför hypotermi utgör en betydande risk. Hypotermi inträffar när kroppstemperaturen sjunkit till under 35°C på grund av värmeförluster till omgivningen och är ett mycket allvarligt hälsotillstånd. Utöver vattentemperatur, lufttemperatur och vindhastighet har kroppsbyggnad, allmäntillstånd, fysisk status och hur mycket man rör på sig i vattnet stor betydelse.

Gränserna för när de olika stadierna av hypotermi inträffar är inte absoluta utan varierar mycket från person till person. På ett tidigt stadium påverkas minne, omdöme och koordination. Muskelspänningen ökar vid nedkylningens början och övergår i huttrande som är maximalt vid cirka 35°C. Huttrandet avtar därefter och upphör vid cirka 33°C som ett resultat av en uttömning av energidepåerna och direkt nedkylning av muskelcellerna. Medvetandegraden sjunker successivt och de flesta blir medvetslösa när temperaturen når ner till 30-26°C. I sällsynta fall kan dock en person vara vaken och prata vid 28°C.

Det finns flera kritiska faktorer för överlevnad i kyla. En av dessa faktorer är den gräns där kroppens egen värmereglering sviktar och upphör. Gränsen är individuell men anses ligga runt 32-28°C.

Om en person iförd flythjälpmedel och normal klädsel hamnar i vatten med temperatur omkring 0°C, finns en betydande risk att personen mycket snabbt drabbas av köldchock som kan övergå i medvetslöshet. Den som inte drabbas av köldchock kan vara kapabel att agera i upp till 10 minuter. Efter cirka 30 minuter är det normalt att en person blir medvetslös, och efter två timmar är sannolikheten mycket låg att någon överlever. Den som blir medvetslös i vatten löper en kraftigt ökad risk att drabbas av drunkning, speciellt om flythjälpmedlet inte kan hålla huvudet tillräckligt högt ovanför vattenytan.

De fall där någon har räddats efter ovanligt lång tid i kallt vatten bör ses som undantagsfall, eftersom flera gynnsamma faktorer sannolikt har samverkat i det enskilda fallet.

Överlevnad i vatten som en funktion av temperatur och tid. Gränszonen utgör de vattentemperaturer i vilka hälften av de som hamnar i vattnet kan förväntas förlora medvetandet, något som oftast leder till drunkning. Dödlig zon utgör de vattentemperaturer vid vilka ingen överlevnad förväntas. Den heldragna linjen förutsäger 50 % överlevnad för personer som hamnat i vattnet, baserat enbart på hypotermi (diagrammet modifierat efter Molnar 1946; Hayward 1975, 1984).

Vid räddning av nedkylda personer som har passerat den gräns där kroppen inte själv kan upprätthålla sin värmereglering, har räddningstjänsten av legala och praktiska skäl begränsad möjlighet och kapacitet att diagnostisera och behandla på olycksplatsen.

De insatser som räddningstjänsten vanligen har möjlighet att göra för en nedkyld person är att

• bedöma kontaktbarhet,
• kontrollera reflexer,
• ge hjärt-lungräddning,
• assistera med hjälp av hjärtstartare,
• se till att luftvägarna är fria,
• ta av våta och kylande kläder, samt
• bistå med värmefiltar, förhöjd värme i kabin eller hytt och eventuellt med varm dryck.

Mer avancerade livsuppehållande åtgärder kan ges först i ambulansen och avancerad vård kan ges på akutsjukhus, där det finns sjukvårdpersonal och medicinska resurser. Kroppens kärntemperatur kan fortsätta att falla under transporten hos personer som har räddats ur vattnet, även om dessa är vid medvetande. Detta beror på lägre temperaturer på kroppsytan och i extremiteterna. Risken för att en sådan person hamnar i koma, får hjärtstillestånd och potentiella hjärnskador till följd av syrebrist är betydande under transporten, och tiden till dess att personen kommer under rätt vård kan vara kritisk.

Det är vanligt att den som drabbas av måttlig eller grav hypotermi får genomgå en avancerad och utdragen intensivvård.

Mot bakgrund av risken för hypotermi är det av största vikt att personer inte behöver vara i vattnet under någon längre tid och att lämpligt skydd mot hypotermi och köldchock finns tillgängligt.