Navigation

Kapitlet innehåller regler om utformning av styrplatsen och vad som behövs för säker navigering.

Innehåll

Kompletterande upplysningar

Fartyg med en bruttodräktighet ≥ 150 på internationell resa och fartyg med en bruttodräktighet ≥ 500 på inrikes resa omfattas av internationella regler inom navigationsområdet. Dessa regler återfinns i SOLAS och är införlivade genom Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2011:2) om navigationssäkerhet och navigationsutrustning. De internationella reglerna omfattar inte fiskefartyg som istället tillämpar Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart dessa regler.

Generella krav (1 §)

Fartyg ska vara utformade och utrustade för att kunna navigeras säkert och ändamålsenligt under de väderförhållanden i vilka fartyget är avsett att användas. Navigationsrelaterade risker som kan förväntas uppstå under resa ska kunna hanteras på ett betryggande sätt.

Kompletterande upplysningar

Styrplatser och navigationsutrustning är vanligen utformade i enlighet med ett sammanhållet regelverk och med tekniska standarder. (För mer information om verifiering och sammanhållet regelverk se 1 kap 13-14 §§.)

Av 2 kap. 6§ fartygssäkerhetslagen (2003:364) framgår att:
Befälhavaren skall se till att ha den kännedom om fartyget som han eller hon behöver för att kunna fullgöra sina skyldigheter i fråga om säkerheten på fartyget och för att förhindra förorening.

Innan en resa påbörjas, skall befälhavaren se till att fartyget görs sjöklart.

Av 6 kap. 2§ sjölagen (1994:1009) framgår att:
Befälhavaren skall se till att fartyget framförs och handhas på ett sätt som är förenligt med gott sjömanskap.

Han skall känna till de påbud och föreskrifter om sjöfarten som gäller för de farvatten som fartyget skall trafikera och på de orter som det skall anlöpa.

Alla fartyg omfattas av krav på arbetsspråk. Kraven är främst aktuella om besättningen är flerspråkig och för fartyg på internationell resa. Kraven framgår av 2 kap. 8-9 §§ i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2011:2) om navigationssäkerhet och navigationsutrustning.

För att kunna framföra fartyget på ett säkert sätt behöver man vanligen planera resan genom att studera sjökort för hela resan och inhämta information från exempelvis

  • Ufs (Underrättelser för sjöfart)
  • väderrapporter
  • nautiska seglingsbeskrivningar.

Av sjölagen 6 kap. 6§ (1994:1009) framgår följande:
Anträffar befälhavaren någon i sjönöd är han skyldig att lämna all hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, om det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombordvarande. Om befälhavaren i annat fall får kännedom om att någon är i sjönöd eller om han får kännedom om någon fara som hotar sjötrafiken, är han under de förutsättningar som nyss angetts skyldig att vidta åtgärder för att rädda den nödställde eller avvärja faran. Ytterligare information finns i förordning (2007:33) om befälhavares skyldigheter vid faror för sjötrafiken och sjönöd.

Vilka regelverk och standarder som är lämpliga beror på flera faktorer t.ex. fartygstyp, fartygets byggnadsmaterial samt de områden och väderförhållanden i vilka fartyget är avsett att framföras. Alla regelverk och standarder är normalt inte lämpliga för alla verksamheter. Säkerställ därför att det valda regelverket eller standarden är lämplig för den planerade verksamheten. Exempel på möjliga regelverk:

För fartyg med skrovlängd 5–15 m

  • VTT:s yrkesbåtsregler.
  • Regler utgivna av ett klassificeringssällskap (godkänt av EU, främst DNV GL, BV, LR, ABS eller RINA). Ett exempel är DNV GL Standard — DNVGL-ST-0342, Craft.
  • Standarder kopplade till CE-märkning (dokument om överensstämmelse) av fritidsbåtar (inte lämplig för passagerarfartyg).
  • Nordisk båtstandard – Yrkesbåtar under 15 meter.

För fartyg med skrovlängd 15–24 m

  • VTT:s yrkesbåtsregler.
  • Regler utgivna av ett klassificeringssällskap (godkänt av EU, främst DNV GL, BV, LR, ABS eller RINA). Ett exempel är DNV GL Standard — DNVGL-ST-0342, Craft.
  • Standarder kopplade till CE-märkning (dokument om överensstämmelse) av fritidsbåtar (inte lämplig för passagerarfartyg)

För fartyg med skrovlängd > 24 m

  • Regler utgivna av ett klassificeringssällskap (godkänt av EU, främst DNV GL, BV, LR, ABS och RINA).
  • Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2011:2 ) om navigationssäkerhet och navigationsutrustning.

Det finns ett flertal regelverk för hur fartyg ska konstrueras och byggas. Dessa regelverk innehåller vanligen regler för hur styrplatsen ska utformas, men det är inte ovanligt att dessa regelverk saknar regler för lämplig utrustning och då i stället hänvisar till respektive lands föreskrifter. Därför innehåller dessa kompletterande upplysningar förslag på vilken utrustning som kan vara lämplig och vilka tekniska standarder som kan vara relevanta för att uppfylla funktionskravet.

Vägledning för mer detaljerade reseplaneringar finns exempelvis i IMO resolution A.839(21).

Ufs-A (Sjöfartsverket) innehåller sammanfattande information som kan vara till hjälp för befälhavare både på yrkesfartyg och på fritidsfartyg.

För att minimera risken för påverkan på säkerhet, hälsa och miljö vid nödsituationer eller potentiella situationer som kan leda till nöd, rekommenderas att utforma lämpliga instruktioner. Exempel på instruktion som kan anslås eller förvaras invid styrplatsen

Det är lämpligt att känna till alla tecken på att en person eller ett fartyg befinner sig i nöd. Till hjälp finns illustrerade tabeller som beskriver livräddningssignaler.

För mer information rekommenderas internationell signalbok som beskriver bland annat signalering med flaggor. 

Flyttbar offshoreborrplattform på internationell resa ska, oavsett storlek, uppfylla de internationella reglerna om LRIT (långväga identifiering och spårning). Reglerna återfinns i 3 kap. 21-25 §§ i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2011:2) om navigationssäkerhet och navigationsutrustning.

Delkrav (2 §)

Säker navigation ska, i den uträckning det är relevant för fartyget och dess verksamhet, uppnås genom att

  1. den som framför fartyget har god sikt i alla riktningar från den huvud-sakliga styrplatsen,

MSC/Circ.982, vägledning för utformning av styrplatsen eller bryggan. Främst avsedd för större fartyg men kan delvis vara användbar även för mindre fartyg.

IMO guidelines SN.1/Circ.265, vägledning för styrplatser med ett integrerat navigationssystem samt för att underlätta BRM (Bridge Resource Management).

  • IEC 60945 , utformning av och utrustning för styrplats.
  • ISO 8468 , utformning av styrplats.
  • ISO 11591 , utformning av styrplats.
  1. tillförlitlig och detaljerad information om det geografiska sjöområdet finns tillgänglig,

Kompletterande upplysningar

Med tillförlitlig information avses vanligen information i sjökort utgivna av Sjöfartsverket, British Admirality eller Primar samt ENC (Electronic Navigational Chart) från Primar.

Notera att sjökort, mjukvara och sjökortsdata kan behöva uppdateras, så att rätt information finns tillgänglig.

Tänk på att för enklare plottrar finns idag ingen standard för presentation av sjökortsdata, vilket kan leda till att användaren feltolkar informationen. Ett papperssjökort kan då vara en god hjälp vid navigation.

  1. position, kurs och fart för det egna och omkringliggande fartyg kan fastställas,

Kompletterande upplysningar

Om fartyget framförs i områden med fartbegränsning är det lämpligt att logg eller GPS används för att fastställa fartygets fart.

På fartyg som saknar elektronisk utrustning kan pejlkompass användas för att enkelt räkna ut positionen, exempelvis genom att man pejlar kända landmärken eller utmärkningar. Krysspejling av två kända objekt ger en tämligen god uppfattning om egna fartygets position. På samma sätt kan den egna farten fastställas genom att man mäter sträckan mellan två kända positioner och sedan dividerar värdet med den tid det tar att tillryggalägga sträckan (sträcka/tid = fart).

På fartyg som saknar radar eller annat medel för att mäta avstånd och bäring till andra fartyg kan man använda sig av en pejlkompass för att bestämma omkringliggande fartygs position, ungefärlig kurs och fart (allt relativt det egna fartyget). Om fartyget som syftas har oförändrad bäring kan det anses vara på kollisionskurs med det egna fartyget (om fartyget/-en gör fart genom vattnet).

  1. fartygets styr- och maskinkontroll indikeras i tillräcklig omfattning,

Kompletterande upplysningar

Om uppsikt finns över rorkult alt. utombordare behövs vanligen inga separata indikatorer för roderläge eller maskineffekt/varvtal.

På större fartyg är det vanligt med en viss fördröjning mellan begärd maskin-order och faktisk effekt. Detta gäller även för styrningen, där tiden från det att ett roderläge ges till det att rodret/styrningen nått önskat läge kan vara flera sekunder lång. Därför är det lämpligt att denna typ av fartyg utrustas med indikatorer för given manöver och för faktisk manöver. Den givna manövern kan enkelt kontrolleras på själva styrspaken/maskintelegrafen (eller motsvarande), men för den faktiska roderläget krävs någon form av indikation.

  1. tillförlitlig intern tvåvägskommunikation finns i den utsträckning som är nödvändig för fartygets säkra drift,

Kompletterande upplysningar

Om det finns behov av att kunna kommunicera ombord, men är omöjligt att höra varandra, så är det normalt nödvändigt med kommunikationsutrustning. Behovet kan finnas mellan styrplatsen och

  • nödstyrningsplatsen,
  • det bemannade maskinrummet, eller
  • platser där förtöjningsarbetet sker.

Kommunikationsutrustning kan även behövas i bostäder på större fartyg.

  1. vattendjupet kan fastställas,

Kompletterande upplysningar

Om fartyget framförs i känd och sjömätt farled, så framgår vattendjupet av sjökort eller motsvarande. Om fartyget framförs på okända vatten där sjömätningen är osäker eller utanför de större farlederna, kan det vara ändamålsenligt att man utrustar fartyget med ekolod eller liknande. Ekolod kan användas vid normal navigering och handlod vid exempelvis grund-stötning.

  1. det egna fartyget kan upptäckas av omkringliggande fartyg, och

Kompletterande upplysningar

Fartyget synliggörs lämpligen med signaler och genom korrekt lanternföring.
Sjötrafikförordningen (1986:300) 1 kap. 2§ innehåller följande:
För sjötrafik inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon tillämpas, om inte annat anges i 3 §, den i London den 20 oktober 1972 avslutade konventionen om internationella regler till förhindrande av kollisioner till sjöss (de internationella sjövägsreglerna).

De internationella sjövägsreglerna återfinns i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:44) om sjövägsregler. Sjövägsreglerna innehåller utöver regler för hantering av fartyget även tekniska krav för fartygsljus/lanternor och signalfigurer.

Sammanställning av krav för lanternföring

På marknaden finns fartygsljus som inte uppfyller de tekniska specifikationer som finns i sjövägsreglerna och som därför inte får användas. Fartygsljus med ratt- eller CE-märkning kan förväntas uppfylla kraven. 

  1. fartyget kan förtöjas och ankras i hårt väder.

För fartyg med skrovlängd 5–15 m
VTT:s yrkesbåtsregler
Nordisk båtstandard – Yrkesbåtar under 15 meter

För fartyg med skrovlängd 15–24 m
VTT:s Yrkesbåtsregler

För fartyg med skrovlängd > 24 m
Regler utgivna av en erkänd organisation (klassregler). Fartyg som går i trafik enbart i fartområde E och D kan tillämpa en erkänd organisations relevanta regler för höghastighetsfartyg eller lättdeplacementsfartyg, även om fartyget inte uppfyller kriterierna för höghastighets- eller lättdeplacementsfartyg.

Riktlinjer för design och konstruktion av bogserings- och förtöjningsutrustning finns även i IMO-cirkulär MSC/Circ.1175.

Allmänna råd

Ventiler bör vara öppningsbara för att underlätta att höra omgiv-ande trafik.

Ventiler föröver bör kunna hållas rena från regn, is, spray och kondens.

Position och kurs bör kunna fastställas även om strömförsörjningen har slagits ut.

På fartyg där lanternor har en svåråtkomlig placering bör det finnas fast monterade reservlanternor.

Geografisk information bör finnas i sådan omfattning att resan kan planeras och genomföras även med hänsyn till eventuella avvikelser från den planerade rutten. Informationen bör vara utgiven av en myndighet eller en annan bemyndigad inrättning.

Om magnetkompass används som primärt navigationsmedel bör det finnas en deviationstabell för kompassen.

Fartyg med en skrovlängd av 24 meter eller mindre bör vara utrustade med radarreflektor.

Fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 bör vara utrustade med gyrokompass eller annan utrustning som ger säker kursinformation.

Fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 som trafikerar fartområde A–C bör vara utrustade med ATA eller ARPA.

Ankaret bör enkelt kunna fällas av en person. Ankarlinan bör kunna fästas i fören av fartyget.

Vid nedsatt sikt bör radar användas för att fastställa omkring-liggande fartygs läge.

Kompletterande upplysningar

Radarreflektorer behöver inte vara monterade vid god sikt. Fartyg med t.ex. rigg kan ge tillfredställande radareko även utan särskild radarreflektor.

Vilken navigationsutrustning är lämplig?

Fartyg som bedriver yrkesmässig trafik utrustas lämpligen med minst följande utrustning:

Utrustning (antal)Fartområde    
  A B C D E
Kikare 2 1 1 1 1
Skeppsur 1 1 1 1 1
Barometer 1 1      
Termometer för luft 1        
Termometer för vatten 1        
Handlod 50 m 1        
Handlod 25 m   1 1 1 1
Signalflaggsställ 1 1      

Det är lämpligt on signalflaggstället åtminstone innehåller

  • signalflaggorna N och C för att kunna nödsignalera
  • signalflagga A för att visa på dykare i vattnet
  • signalflaggorna G och H om man ska använda lots
  • signalflagga B om fartyget transporterar farligt gods.

För dagersignalering är det ändamålsenligt att minst tre klot finns ombord (alla fartyg kan bli manöverodugliga). För fartyg som framförs under dygnets mörka timmar är det nödvändigt med navigationsljus enligt sjövägsreglerna.

Automatiskt identifieringssystem (AIS) (3 §)

Följande fartyg ska vara utrustade med ett automatiskt identifieringssystem (AIS klass A) enligt internationell standard som kan sända och ta emot uppgifter om fartygets identitet, kategori, position, kurs och fart samt annan säkerhetsrelaterad information:

  1. Fiskefartyg med en skrovlängd överstigande 15 meter.
  2. Passagerarfartyg med en bruttodräktighet av minst 300 på inrikes resa.
  3. Övriga fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 som trafikerar fartområde A–D eller med en bruttodräktighet av minst 300 på internationell resa.

Vad som sägs i första stycket gäller dock inte

  1. traditionsfartyg med en skrovlängd mindre än 45 meter,
  2. fritidsfartyg med en skrovlängd mindre än 45 meter, eller
  3. fartyg som ägs eller brukas av svenska staten och som används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift.

Kompletterande upplysningar

Det är lämpligt att den GPS-mottagare som ansluts till AIS uppfyller etablerad standard.

AIS (Automatic Identification System) är ett system som möjliggör att från eget fartyg sända och ta emot fartygsdata samt sjösäkerhetsrelaterad information. Detta kan ske mellan fartyg och mellan fartyg och land. De fartygsdata som överförs är fartygs identitet (namn, igenkänningssignal), position (lat./long., kräver gps), kurs över grund (gps), och fart över grund (gps). Även destination och ETA kan överföras. Signalen överförs via VHF-signal och kan tas emot av samtliga inom räckhåll (både fartyg och landstationer). AIS används även av Sjöfartsverkets sjötrafikinformation (VTS), sjöräddningen samt för att planera Sjöfartsverkets isbrytarassistans.

I bilagan till Ufs-A finns mer information kring AIS.

  • IMO-resolution A.917(22), senast ändrad genom resolution A.956(23), handhavande av AIS.
  • IMO-cirkulär SN/Cirk.227 ändrad genom IMO-cirkulär SN/Circ.227.corr.1., installation av AIS.
  • IMO-cirkulär MSC/Circ.1252, testning av AIS.

Användning av AIS (4 §)

Fartyg som enligt 3 § ska vara utrustade med AIS och som används till sjöfart ska ha systemet i drift utom när internationella avtal, regler eller standarder föreskriver att navigationsinformationen ska skyddas.

Kompletterande upplysningar

Att alltid ha systemet i drift innebär att AIS:en är i drift när fartyget är i drift, dvs. när det är bemannat (således även när fartyget är i hamn för lastning och lossning). Vid t.ex. varvsbesök eller om fartyget ligger upplagt under vintern är AIS:en lämpligen avstängd.

Transportstyrelsen kan också besluta att ett fartyg kan stänga av sin AIS om exempelvis en hotbild finns mot fartyget. På fartyg utrustade med AIS, men som inte omfattas av krav på AIS, bestämmer befälhavaren om AIS-utrustningen ska vara i drift eller inte.