9 kap. Kommunikation

Kapitlet innehåller regler om vilka möjligheter till kommunikation som ska finnas i fartyget.

Generella krav (1 §)

Fartyg ska ha de möjligheter till kommunikation som är nödvändiga för en betryggande sjösäkerhet och vid behov kunna kommunicera med andra fartyg och land samt kunna påkalla och få hjälp i händelse av nöd.

Kompletterande upplysningar

Syftet med funktionskravet och de kompletterande upplysningarna är att nå målen för transporter och infrastruktur samt målen för digitaliseringspolitiken.

Med begreppet kommunikation avses främst:

  • Signalering enligt Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:44) om sjövägsregler.
  • Alarmering enligt lag (2003:778) om skydd mot olyckor.
  • Elektronisk kommunikation enligt lag (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Nödvändig kommunikation i den ordinarie driften kan t.ex. vara kommunikation med myndigheter för rapportering eller anmälan, trafikinformationscentraler (VTS), sjukvårdsrådgivning (TMAS) eller via telematiksystem.

Vid tillbud är det lämpligt att kunna ringa för att få assistans eller anmäla tillbudet. I nödsituationer är det lämpligt att kunna larma till SOS ALARM på 112, via 112-appen.

Vid val av kommunikationslösning behöver som huvudregel följande beaktas:

  • Fartygets art och verksamhet.
  • Var och när trafiken bedrivs.
  • Omgivande sjötrafik.
  • Infrastrukturrelaterade förutsättningar för kommunikation. Vilket även innefattar spektrum, tillgänglighet, faror för sjötrafiken och räddningstjänst.

Funktionskravet är teknikneutralt, vilket ger frihet att välja det som är mest lämpligt för den egna verksamheten. Det finns dock författningskrav och rekommendationer som, beroende på fartyg, fart och risker i verksamheten, behöver beaktas vid valet av kommunikationsutrustning.

Notera att kommunikationen i normalfallet behöver fungera både i den ordinarie driften och vid nödsituationer. Vid nödsituationer är det ändamålsenligt att kommunikationen fungerar tills fartyget övergetts eller nödsituationen avvärjts.

Krav på kommunikation finns inte bara i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart, utan förekommer även i följande författningar:

  • Sjölagen (1994:1009).
  • Förordning (2007:33) om befälhavares skyldigheter vid faror för sjötrafiken och sjönöd.
  • Regel 37 och annex 4, bilaga 1 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:44) om sjövägsregler.
  • Sjömanslagen (1973:282).
  • Arbetsmiljölagen (1977:1160).
  • Sjötrafikförordningen (1986:300)
  • Lagen (2006:1570) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa.
  • Lagen (2018:1174) om informationssäkerhet i samhällsviktiga och digitala tjänster.
  • Kungörelse (1968:546) om ny internationell signalbok för sjöfarten.
  • Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:45) om prejning och visitering samt militära förhållanden som påverkar sjötrafiken.
  • Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2012:67) om vakthållning.
  • Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2010:96) om åtgärder mot förorening från fartyg.
  • Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2010:159) om rapporteringsskyldighet för fartyg i vissa fall.
  • Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:56) om sjötrafikinformationstjänst (VTS) och sjötrafikrapporteringssystem (SRS).
  • Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (2016:120) om sjötrafiken i vissa områden i Sverige.
  • Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2019:96) om sjötrafiken på Södertälje kanal.
  • Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2019:97) om sjötrafiken på Trollhätte kanal.
  • Sjöfartsverkets föreskrifter (SJÖFS 2011:1) om statens isbrytningsverksamhet.
  • Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2016:121) om rapportering av sjöolyckor och tillbud till sjöss.
  • 3 kap. Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 2000:21) om sjukvård och apotek på fartyg, TMAS.
  • Lokala anvisningar utgivna av en myndighet, hamn eller farledsägare.

Allmänna råd

Kommunikationsutrustning bör vara tillgänglig i anslutning till fartygets huvudsakliga styrplats och utan svårighet möjliggöra kommunikation under gång och vid nöd.

Kommunikationsutrustning bör inte vara placerad på ett sådant sätt att utrustningen kan avleda uppmärksamhet från fartygets framförande.

Nödvändiga instruktioner för användning av utrustningen bör vara tillgängliga i direkt anslutning till utrustningen.

Om utrustning automatiskt kan sända fartygets position, kurs eller fart bör denna information uppdateras automatiskt så länge utrustningen fungerar.

Utöver nödvändig utrustning för att kunna nödsignalera enligt regel 37 och annex 4, bilaga 1 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:44) om sjövägsregler, rekommenderas att använda mobiltelefon för kommunikation, ifall det inte räcker med att använda lämpliga ljud-, ljus-, hand- eller flaggsignaler. Se även nödljus i 8 kap.

Tänk även på att Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:44) om sjövägsregler innehåller krav på hur och när ljud- och ljussignaler ska användas vid gång.

Om mobiltelefoni inte ger tillförlitlig kommunikation rekommenderas att använda lämplig satellitkommunikation.

Om fartygets verksamhet innebär risk för snabb förlisning eller att kommunikationen inte fungerar (t.ex. fiskefartyg eller vid trafik i avlägsna områden) är det bra om fartyget har en EPIRB för nödsignalering. Om en EPIRB inte bedöms ge en tillräcklig säkerhet för besättning eller passagerare rekommenderas att samtliga ombordvarande förses med personliga nödsändare PLB, eller med personlig lokaliseringsutrustning (MOB), som använder DSC och/eller AIS.

Vid trafik i VTS-områden, kan det för fartyg som inte undantas, krävas att ett fartyg har en lämplig kommunikationsradio för att kunna delta i sjötrafikinformationstjänst enligt Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:56) om sjötrafikinformationstjänst (VTS) och sjötrafikrapporteringssystem (SRS). En lista över fartyg som har undantag från rapporteringskrav finns på Transportstyrelsens webbplats.

Det är lämpligt att kommunikationen kan skötas, såväl vid ordinarie drift som i en nödsituation, utan att hanteringen av fartyget störs. T.ex. kan handsfree-utrustning användas, och på fartyg där bullernivån är hög kan även headset vara bra. Telematiksystem rekommenderas att vara utformat, installerat, använt och underhållet enligt lämplig branschstandard så att det inte påverkar fartygets säkerhet och framförande negativt. Om utrustningen är portabel och fartyget befinner sig till sjöss under en längre tid, kan det vara lämpligt att utrustningen kan laddas under gång.

Om täckningen är bristfällig kan den ibland förbättras genom att använda extern antenn.

Kommunikationsutrustning som tas med om fartyget överges behöver vara tillräckligt tät. Om utrustningen som sådan inte har tillräcklig täthet, är det bra att förvara utrustningen i ett fodral med lämplig täthet. Det är också lämpligt att GPS-funktion är aktiverad på utrustning som kan använda SOS Alarms 112-app eller hantera räddningstjänstens lokaliseringstjänst för smartphones (CARL).

Det är fullt möjligt att använda andra kommunikationslösningar än vad som anges ovan, så länge funktionskravet uppfylls. Följande alternativ kan vara tänkbara:

  • Hand-, ljud-, ljus- eller flaggsignaler (enligt internationell signalbok).
  • Radiosignaler eller radiokommunikation såsom publika mobiltelefoni- eller mobildatasystem (t.ex. GSM, 3G, 4G, 5G eller Net1) inkl. PTT, VOIP och snabbmeddelandetjänster.
  • Öppna, slutna eller privata mobilradio- eller mobildatasystem (t.ex. PPDR (RAKEL, BB-PPDR), MBR, PMR, DECT, IP-radio, SPOT eller kommunikationsradiosystem).
  • Satellitkommunikation (t.ex. BDMSS, Inmarsat, Iridium, Globalstar, Starlink, Thuraya, V-SAT).
  • Utrustning som använder frekvenser för sjöfartsradio enligt Post- och telestyrelsens allmänna råd (PTSFS 2019:1) om den svenska frekvensplanen.

För att få använda en radiosändare, eller en radiosändare inom ett visst frekvensutrymme, på ett svenskt fartyg, krävs enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ett tillstånd som Post- och telestyrelsen utfärdar. Av varje tillståndsbevis framgår att "användning av frekvenserna skall ske i enlighet med bestämmelserna i radioreglementet". Radioreglementet innehåller administrativa, tekniska och operativa krav som det förutsätts att befälhavare och besättning lever upp till. Mer information om radioreglementet, PTS regler samt Televerkets gällande föreskrifter kan fås av Post- och telestyrelsen som är ansvarig myndighet.

Om andra staters inre vatten ska trafikeras, är det lämpligt att först ta reda på vilka regler som gäller där.

Om inre vattenvägar ska trafikeras kan det finnas krav på att följa RAINWAT.

Handelsfartyg på internationell resa med en bruttodräktighet ≥300 omfattas av krav på internationellt radiosäkerhetscertifikat och därmed av specifika tekniska krav och särskilda krav på besiktning samt bemanning. Detsamma gäller fartyg certifierade enligt Transportstyrelsens föreskrifter om säkerheten på fartyg med speciellt användningsområd (Special Purpose Ships). De tekniska kraven för dessa fartyg återfinns i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:95) om radioutrustning på fartyg.

Regler om certifiering och besiktning för fartyg med krav på internationellt säkerhetscertifikat finns i 3 kap. samt för fartyg med speciellt användningsområde finns i 7 kap. i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2018:27) om tillsyn inom sjöfartsområdet. Lämpligen kontaktas någon av Transportstyrelsens erkänd organisation (RO) för besiktning och utfärdande av dessa certifikat.