Grunder och principer för vårt uttag av avgifter

Vi har interna riktlinjer som beskriver vad som är att betrakta som tillsynsarbete, tillståndsarbete, regelgivningsarbete och så vidare. Utifrån dessa riktlinjer avgörs hur tid och kostnader för verksamheten ska fördelas på skatte- respektive avgiftsfinansiering. Overheadkostnaderna fördelas sedan på respektive område utifrån fördelningsgrunder som vi fastställer.

Utgångspunkten är att overheadkostnaderna ska fördelas på ett så rättvisande sätt som möjligt, och att fördelningen därmed ska spegla respektive verksamhets del av förbrukningen av gemensamma resurser.

Internationella organ uttrycker inte några åsikter om det. Det krävs inte något stöd i regelverk från sådana organ för att kunna ta ut avgifter. Varje land har rätt att själv besluta hur de ska finansiera sin myndighetsverksamhet. Vissa stater väljer direkta avgifter, medan andra väljer en kombination av avgifter, subvention via skattebaserade anslag eller andra skatter. Det gör att varje stat bestämmer avgifter utifrån den modell staten valt, och här skiljer sig länderna åt.

Transportstyrelsens uppgift är att följa de principer för avgiftssättning som gäller i Sverige och de direktiv vi fått från regeringen. Det innebär att oavsett om andra länder tar ut avgifter eller inte, och oavsett om nivån på dessa är lägre eller högre än Transportstyrelsens avgifter, så gäller svenska förhållanden. Vi följer dock utvecklingen i andra länder och redogör emellanåt för nivåerna på de svenska avgifterna jämfört med motsvarande kostnader för branscherna i andra länder, framför allt länder i närområdet. Det gör vi i samband med den årliga konsekvensutredningen som distribueras i samband med att avgiftsförslaget för kommande år sänds på remiss.

Vi får ibland in synpunkter där man pekar på att större, bärkraftigare organisationer rimligen borde kunna betala mer än små och medelstora. Men omsättning eller ekonomisk bärkraft fungerar inte som rättvisande fördelningsgrund för kostnader inom sjöfartsområdet. Där har vi därför gjort bedömningen att storleken på tillståndshavarens organisation eller dennes omsättning inte speglar vår insats och därför inte kan tillämpas för att bestämma avgifternas storlek. Inom dessa områden baseras avgifterna heller inte på företagens storlek vad avser antalet anställda.

År 2011 ändrades de finansiella villkoren för Transportstyrelsen.

För sjöfartsverksamheten innebar ändringen att regelgivning och hamnstatskontroller som tidigare finansierades med hjälp av den så kallade farledsavgiften i stället finansieras via ett skatteanslag. Tillståndsprövning, tillsyn och registerverksamhet ska nu fullt ut finansieras av egna direkta avgifter. De direkta avgifter som togs ut tidigare täckte ungefär 40 procent av kostnaderna. Övergången till full finansiering via direkta avgifter har fått till följd att vi har behövt höja avgifterna för att hamna i balans – trots att vi sänkte kostnaderna för den avgiftsfinansierade delen av verksamheten från cirka 97 miljoner kronor år 2010 till cirka 60 miljoner kronor år 2015.