Ramavtalsförordningen

Förordningen kompletterar bestämmelserna i 6 kap. 20 § i järnvägslagen (2004:519) och ska tillämpas från och med den 1 december 2016. Regleringen av ramavtal grundas på direktiv 2012/34/EU om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde (SERA-direktivet).

Vad är ett ramavtal för järnvägsinfrastrukturkapacitet?

Ett ramavtal är ett avtal mellan en sökande (till exempel ett järnvägsföretag) och en infrastrukturförvaltare, som fastställer rättigheter och skyldigheter för sökanden och infrastrukturförvaltaren i förhållande till den infrastrukturkapacitet som ska tilldelas och de avgifter som ska tas ut över en tidsperiod som är längre än den årliga tågplaneperioden.

Syftet med ramavtal är att ge större rättslig säkerhet för intressenter som vill göra långsiktiga investeringar i trafiken, utan att det årliga fastställandet av tågplaner förhindras.

Ett ramavtal

• ska i princip omfatta en period om fem år, men kan av olika skäl vara kortare eller längre (till exempel större investeringar),
• får inte i detalj ange ett tågläge, och omfattar inte rätt till särskilda tåglägen i den årliga tågplanen, och
• får inte hindra andra sökande eller trafiktjänster från att använda infrastrukturen.

Villkoren i ett ramavtal ska kunna ändras eller begränsas för att göra det möjligt att använda infrastrukturen på ett bättre sätt. Det finns ett fåtal infrastrukturförvaltare i Europa som använder ramavtal i stor utsträckning (över 70 procent av tillgänglig kapacitet). De flesta tillämpar istället ramavtal i liten omfattning eller inte alls. I Sverige har den största infrastrukturförvaltaren Trafikverket hittills valt att inte använda ramavtal.

Förordningens krav på infrastrukturförvaltare

Kraven i förordningen är olika höga beroende på i vilken omfattning infrastrukturförvaltaren använder ramavtal.

Infrastrukturförvaltare som inte använder ramavtal

Infrastrukturförvaltare har rätt att välja att inte ingå ramavtal, men omfattas då av två av förordningens artiklar. Det gäller kraven att

• ange i sin järnvägsnätsbeskrivning att ramavtal inte erbjuds (artikel 14 i förordningen),
• samarbeta med andra infrastrukturförvaltare som ingått ramavtal om trafik som passerar mer än ett järnvägsnät (artikel 12).

Infrastrukturförvaltare som använder ramavtal

Infrastrukturförvaltare som använder ramavtal omfattas – utöver vad som anges ovan om samarbete – av bestämmelser om en så kallad ramavtalskapacitetsförteckning, ingående och ändring av ramavtal samt tilldelning av ramavtalskapacitet.

Förordningen innehåller inget uttryckligt tak för hur många ramavtal en infrastrukturförvaltare kan teckna eller hur mycket kapacitet som kan ingå i ramavtalen. Infrastrukturförvaltare måste dock alltid reservera kapacitet för den årliga tågplaneprocessen, för internationell godstrafik och för ad hoc-ansökningar.

Alla infrastrukturförvaltare som ingår ramavtal ska upprätta en ramavtalskapacitetsförteckning, antingen som en del av järnvägsnätsbeskrivningen eller med länk från järnvägsnätsbeskrivningen (artikel 3). Syftet med förteckningen är att sökande ska få mer information och bland annat kunna utläsa vilka ramavtal som infrastrukturförvaltaren redan ingått och vilken kvarvarande ramavtalskapacitet som finns tillgänglig. Förteckningen ska uppdateras senast tre månader efter att ett ramavtal ingåtts, upphävts eller väsentligt förändrats.

Förordningen ger infrastrukturförvaltare möjlighet att

• sätta ett tak för den kapacitet som är tillgänglig för ramavtal för varje banavsnitt (artikel 3.1c)
• välja att inte ingå ramavtal på linjer som förklarats överbelastade (artikel 5.5).

Förordningen anger att alla infrastrukturförvaltare som använder ramavtal kan välja att behandla ansökningar om ramavtal efter en årlig tidsfrist, en flerårig tidsfrist eller i en ad hoc-process (artikel 5.1–2) och att infrastrukturförvaltare som ingår eller väsentligt ändrar ramavtal för järnvägslinjer som ingår i en godskorridor senast en månad i förväg ska informera styrelsen för berörda korridorer (artikel 5.4). Dessutom anger den

• vad infrastrukturförvaltaren ska ta hänsyn till för att bedöma om denne ska ingå ett ramavtal eller inte (artikel 6.1)
• vad ett ramavtal ska innehålla (artikel 6.2)
• vilken tidpunkt ett ramavtal ska börja gälla (6.3)
• vilka tidsramarna och kontrollperioderna är för kapacitet inom ett ramavtal (artikel 7 och 8.1)
• hur maximal kapacitet ska beräknas (artikel 8.2)
• när ett ramavtal ska kunna ändras (artikel 6.2a)
• hur samordning ska ske om det uppstår konflikter mellan befintliga, nya eller ändrade ramavtal (artikel 9.1–2)
• hur ramavtalskapaciteten i ett gällande ramavtal kan ändras under vissa förutsättningar (artikel 11)
• vilka sanktioner ett ramavtal kan innehålla (artikel 13).

Om ramavtalskapaciteten är lägre än 70 procent av den maximala kapaciteten under en viss tidsperiod på en viss linje, kan infrastrukturförvaltare besluta att inte tillämpa bestämmelserna om samordning enligt artiklarna 9.3–9.6 och 10 och att regelbundet se över behovet av ramavtalskapacitet enligt artiklarna 9.3–9.6, 10 och 11.1 i förordningen. Om infrastrukturförvaltaren inte fattar något sådant beslut, gäller dock bestämmelserna nedan.

Infrastrukturförvaltare som ingår ramavtal för över 70 procent av den maximala kapaciteten

För linjer och tidpunkter där ramavtal omfattar mer än 70 procent av den maximala kapaciteten finns det, utöver vad som står under de två föregående rubrikerna, ytterligare ett antal obligatoriska regler:

• samordning och hantering av konfliktlösning mellan befintliga, nya eller ändrade ramavtal (artikel 9.3–6)
• samordning av konkurrerande ansökningar om tåglägen som omfattas av ramavtal i den årliga tågplaneprocessen (artikel 10)
• regelbunden översyn av ramavtalen där sökandes faktiska behov och användande styr om ramavtalet ska ändras eller inte (artikel 11.1).