EU-lagstiftning

Ramlagstiftning

Det finns ett antal övergripande EU-rättsakter som sätter ramarna för järnvägsregleringen. Dessa rättsakter tas fram genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet, där kommissionen tar fram ett förslag till rättsakt, som efter förhandlingsarbete beslutas av rådet och parlamentet.

Några av dessa är:

• Järnvägssäkerhetsdirektivet
• Driftskompabilitetsdirektivet
• Lokförardirektivet
• SERA-direktivet
• Kollektivtrafikförordningen
• Godskorridorförordningen

De övergripande rättsakterna ger också kommissionen bemyndigande att besluta om närmare bestämmelser utifrån de regler som finns i rättsakterna, så kallad genomförandelagstiftning. Rådets och parlamentets uppgift är då att se till så att kommissionen inte går utanför sina befogenheter, utan bara beslutar om sådant som de får besluta om.

Genomförandeakter och delegerade akter

Arbetet med att ta fram genomförandelagstiftning kan se ut på olika sätt beroende på vad som står i de övergripande rättsakterna. I många fall ska de tas fram som genomförandeakter, då ska en genomförandekommitté som består av representanter från EU:s medlemsstater rösta om förslagen innan de beslutas av kommissionen. De kommittéer som de övergripande rättsakterna för järnvägsregleringen ger till uppgift att rösta om förslag är för säkerhets- och driftskompatibilitet Railway Interoperability and Safety Committee (RISC) och för marknadsfrågor Single European Railway Area Committee (SERAC).

Det finns också närmare bestämmelser som tas fram som delegerade akter, där behöver inte kommissionen ha medlemsstaternas röster innan beslut kan fattas. I dessa fall har medlemsstaterna, liksom rådet och parlamentet, i uppgift att se till att kommissionen inte går utanför sina befogenheter.

I arbetet med att ta fram förslag till närmare bestämmelser är det Transportstyrelsen som deltar och för fram svenska ståndpunkter. Det sker i ERA:s expert- och arbetsgrupper för frågor som gäller säkerhets- och driftskompatibilitetsreglering och i SERAC:s expert- och arbetsgrupper för frågor som gäller marknadsreglering. För att kunna påverka lagstiftningen och att i ett tidigt skede få genomslag för svenska ståndpunkter är det framförallt inom dessa grupper som vi ska verka. Här kan du läsa mer om du är intresserad av att vara delaktig i regelutvecklingen. 

Direktiv, förordningar och beslut

Ett direktiv sätter upp vilka mål medlemsländerna ska uppnå, men lämnar åt medlemsländerna att avgöra exakt hur. Ett direktiv ger därför varje medlemsland handlingsutrymme. Om landet redan har de regler som föreskrivs i direktivet behöver det inte göra någonting utan kan hänvisa till de befintliga reglerna. I direktivet står när det senast ska vara genomfört i medlemsländerna. Medlemsländerna ska ha antagit de nationella lagar som krävs för att genomföra direktivet innan tidsgränsen går ut. Om ett medlemsland inte har genomfört direktivet efter det datumet gäller direktivet under vissa förutsättningar i stället för den lagstiftning som borde finnas i landet.

En förordning som har trätt i kraft gäller direkt och likadant i alla medlemsländer som en del av den nationella lagstiftningen. Den direkta tillämpligheten betyder att ett medlemsland, efter att en förordning har antagits, inte behöver göra någonting mer för att den ska gälla i medlemslandet. Medlemslandet får inte heller göra någonting som går emot det som står i förordningen. Om det visar sig att ett medlemslands nationella regler säger någonting annat än vad som sägs i en förordning är det förordningen som gäller.

Ett beslut är till alla delar bindande. Om ett beslut anger till vem eller vilka det riktar sig är det bindande endast för dessa. Eftersom beslut kan rikta sig specifikt till en eller flera fysiska och juridiska personer lämpar de sig särskilt för mer administrativa ändamål eller för att tillämpa gällande lagar.