Huvudprincipen är att varje enskild tillståndshavare eller sökande inom ett brukarkollektiv ska betala den avgift som motsvarar de kostnader som ärendet genererar hos oss.

Statliga myndigheter som bemyndigats att ta ut avgifter ska följa avgiftsförordningen (1992:191). I den finns allmänna regler som gäller alla myndigheter. Här finns bestämmelser om

• myndigheters rätt att ta ut avgifter
• grunderna för avgiftssättningen
• myndigheternas befogenhet att besluta och skyldighet att samråda med Ekonomistyrningsverket om avgifternas storlek
• förfarandet vid uttag av vissa ansökningsavgifter och avgifter för kopior, bevis och registerutdrag med mera.

Det finns också ett generellt bemyndigande för myndigheter att ta ut avgifter i förordningen: myndigheter får mot avgift tillhandahålla en rad varor och tjänster, om verksamheten är av tillfällig natur eller ringa omfattning. (Se 4 §). Här kan nämnas publikationer, informations- och kursmaterial, konferenser och kurser. Avgiftsförordningen ska bara tillämpas om något annat inte följer av en annan förordning eller av beslut av regeringen. (Se 2 §.) I Transportstyrelsens fall finns det sådana beslut, som alltså är överordnade avgiftsförordningen.

Andra bestämmelser om att myndigheter får ta ut avgifter finns i ett stort antal författningar och i andra beslut av riksdagen och regeringen. I förordningen läggs följande fast: "En myndighet får ta ut avgifter för varor och tjänster som den tillhandahåller bara om det följer av en lag eller förordning eller av ett särskilt beslut av regeringen". (Se 3 §.)

De avgifter som beslutas för våra tjänster och produkter är beräknade på den kostnad som är kopplad till respektive kategori av ärende. Det följer avgiftsförordningen. I den tydliggörs att avgifter ska beräknas så att full kostnadstäckning uppnås, om inte något annat ekonomiskt mål har beslutats.

Myndigheten får bestämma storleken på avgifter inom ramen för full kostnadstäckning. (Se 5 §). Med full kostnadstäckning avses att avgiften ska beräknas så att täckning erhålls inte bara för det direkta arbete och de resurser som krävs specifikt för att utföra det, utan också för de indirekta kostnader (till exempel kostnader för lokaler, kontorsarbetsplatser, administration avseende ekonomi-, personal- och dokumenthantering samt ledningskostnader) som uppkommer för att myndigheten ska kunna utföra sina uppgifter.

Det är utifrån ovanstående principer inte tillåtet med så kallad korssubventionering, där till exempel avgifter från luftfartsbranschen skulle täcka ökade kostnader för verksamhet på järnvägssidan. Det är inte heller gångbart att direkta avgifter för en viss tjänst inom luftfartsbranschen bidrar till att subventionera andra tjänster gentemot samma bransch, eller att betalningsstarka eller stora kollektiv skulle få betala mer för att subventionera andra grupper.

Det innebär att

• varje trafikslag ska täcka sina egna kostnader för vår verksamhet gentemot respektive brukarkollektiv (självkostnadsprincipen)
• avgiften för varje tjänst i grunden ska täcka vad den kostar oss att utföra (principen om full kostnadstäckning).