Miljöklassade bränslen

För att minska belastningen på miljön, framförallt i tätorter, har riksdagen beslutat om ett miljöklassningssystem för fordonsbränslen. År 1991 infördes miljöklassning av diesel och 1994 miljöklassning av bensin. Miljöklassningen av fordonsbränslen innebär att bensin och diesel inte får saluföras om de inte uppfyller den lägsta miljöklassen eller en bättre miljöklass.

Klassningssystemet

För både bensin och diesel gäller att en lägre klass innebär en bättre produkt från miljösynpunkt. För diesel finns miljöklasserna 1, 2 och 3. För bensin finns miljöklasserna 1 och 2. Produkterna som är skonsammare för miljön är dyrare att tillverka, men för att priset för dessa inte ska vara högre, kompenseras de genom lägre skattesatser. De tekniska krav som måste uppfyllas för att en bensin eller en diesel ska uppfylla en viss miljöklass framgår av drivmedelslagen. 
 
Miljöklassningssystemet utarbetades ursprungligen i första hand för drivmedel till bilar. Men då samma drivmedel idag många gånger används i motorer i andra fordon, arbetsredskap och båtar, kan det även ge lägre utsläpp från dessa. 
 
Miljöklassningen styr inte exakt vilken sammansättning som ett färdigt drivmedel ska ha. Istället begränsas halten av ett antal ämnen, exempelvis att blyinnehållet högst får vara 0,005 gram per liter bensin och att aromatinnehållet högst får vara 35 volymprocent. Vidare anger miljöklassningen också gränsvärden för exempelvis kokpunkt och oktantal som har betydelse för miljön och för att bränslet ska fungera väl i motorerna.

Bensin 

Sedan 1998 finns EU-gemensamma krav på bensin i det så kallade bränslekvalitetsdirektivet. Från början var det ganska stora innehållsmässiga skillnader mellan den svenska miljöklass 1-bensinen och den europeiska kvaliteten, exempelvis när det gäller gränsvärden för svavel och bly, men med tiden har de närmat sig varandra i takt med att bränslekvalitetsdirektivet ändrats. Idag anger exempelvis både drivmedelslagens miljöklass 1 och bränslekvalitetsdirektivet ett gränsvärde för svavel på högst 10 milligram per kilogram och ett gränsvärde för bly på högst 0,005 gram per liter bensin. 
 
Aromater är en grupp komponenter med stor miljöpåverkan. Det maximala aromatinnehållet i bensin har från år 2005 sänkts från 42 volymprocent till 35 volymprocent.
 
Bly är i det närmaste borta ur bensinen sedan år 1994. Detta är normalt inte något problem då dagens motorer är anpassade för blyfri bensin. För äldre motorer som behöver smörjning, finns blyersättningsmedel att köpa.
 
En motor som går bra släpper ut en mindre mängd föroreningar. Motorns och katalysatorns funktion och livslängd blir längre med den nya bensinen. Det är således inte bara direkta miljöskäl som ligger bakom att man har valt att skärpa kraven på drivmedel. De hårdare kraven, framför allt lägre svavelhalt, ger bilindustrin möjlighet att använda mer bränsleeffektiva motorer och mer effektiv avgasreningsteknik. Även äldre katalysatorrening förbättras av miljöklass 1-bensin, både vad gäller funktion och livslängd. Extra tillsatser till bensinen bör inte användas, eftersom dessa allvarligt kan försämra såväl det miljöklassade bränslets miljöegenskaper som motorns och katalysatorns funktion.

Alkylatbensin 

För motorer som saknar avgasreningsutrustning, som exempelvis utombordare, snöskotrar, gräsklippare och motorsågar, finns en specialbensin, så kallad alkylatbensin. Det är särskilt angeläget att man använder alkylatbensin i tvåtaktsmotorer, eftersom de släpper ut uppemot en tredjedel av bränslet oförbränt.
 
Alkylatbensin minskar mycket kraftigt avgasernas giftighet. De studier som gjorts visar på en 80-90-procentig minskning av polyaromatiska kolväten, som är de i särklass allvarligaste utsläppen från till exempel tvåtakts båtmotorer. Alkylatbensinen får innehålla högst 1,0 volymprocent aromater och endast 0,1 volymprocent bensen. Bensen är en av de lättflyktiga kolväteföreningar (VOC) som kan frigöras vid förbränningsprocesser.
  
Tillgången på alkylatbensin är begränsad och den ska inte användas i bilar utan bara i enkla motorer utan avgasrening där den gör mest nytta ur hälso- och miljösynpunkt. 

Diesel

Miljöklassning av diesel infördes redan 1991, främst för att minska hälsoriskerna av dieselavgaser i tätorter. Diesel av miljöklasserna 1 och 2 minskar utsläppen av framför allt partiklar, hälsoskadliga kolväten och svavelföreningar men även kväveoxider. Dessa minskade utsläpp ger bättre luftkvalitet och därmed mindre risk för genotoxiska skador, cancer och påverkan på luftvägar som irritation, allergi och astma. Sammantaget blir avgaserna väsentligt mindre skadliga för hälsan.
 
Miljöklass 1 är sedan år 1995 det helt dominerande dieselbränslet på den svenska marknaden: all diesel som säljs på vanliga bensinstationer är miljöklass 1. Sedan 2009 är gränsvärdet för svavel i den europeiska dieseln samma som i den svenska miljöklass 1-dieseln, det vill säga 10 milligram per kilogram. Nu är det främst de så kallade polyaromatiska kolvätena som skiljer mellan EU-kraven och de svenska miljöklass 1-kraven. Miljöklass 1 får inte innehålla några av de ur hälsosynpunkt besvärliga polyaromatiska kolvätena, medan det europeiska bränslekvalitetsdirektivet fortfarande tillåter detta.  
 
Svavelfri diesel är en förutsättning för ny modern reningsteknik i dieselfordon. Extra tillsatser i bränslet bör undvikas, eftersom de kan orsaka beläggningar i förbränningsrum och försämra den miljöklassade dieselns funktion och miljöegenskaper.

Låginblanding i bensin och diesel 

Bensin och diesel är fossila drivmedel som vid förbränning i fordonsmotorer bland annat bildar koldioxid. Idag står transporterna för cirka 30 procent av de totala koldioxidutsläppen i Sverige. Att låginblanda förnybara drivmedel i fossila drivmedel är ett sätt att minska utsläppen av koldioxid från den befintliga fordonsflottan.

Sedan 2011 får etanolinblandningen i bensin enligt EU:s bränslekvalitetsdirektiv vara högst 10 volymprocent. Den svenska drivmedelslagen säger samma sak. Transportstyrelsen föreskriver om skyldighet för den som tillhandahåller bensin att informera konsumenterna om andelen biodrivmedel i bensin vars etanolhalt överstiger 5 volymprocent. Informationen ska ges på det ställe bensinen tillhandahålls och vara väl synlig, lätt att läsa och tillgänglig dygnet runt. Mer information finner du på vår webbsida om E10-bränsle som bland annat hänvisar till Mobility Swedens lista över vilka personbilsmodeller som kan köras på E10, det vill säga bensin med upp till 10 volymprocent etanol.

Den svenska drivmedelslagen tillåter inte saluföring av dieselbränsle med ett innehåll av fettsyrametylester(Fame) över 7 volymprocent. Undantag medges enligt drivmedelsförordningen endast för saluföring till den som avser att använda drivmedlet för att utveckla nya drivmedel, motorer eller utsläppsbegränsande anordningar, anpassa drivmedel, motorer eller utsläppsbegränsande anordningar för marknader utanför Europeiska unionen eller för att i en anläggning för fordonstillverkning fylla på nytillverkade fordon så att fordonen kan levereras till sina köpare.

Transportstyrelsen föreskriver att den som tillhandahåller dieselbränsle ska se till att konsumenterna får information om andelen biodrivmedel i dieselbränslet, särskilt om halten av fettsyrametylestrar (Fame).

Hade du nytta av informationen på den här sidan?

Tack för att du lämnade ett omdöme!